SandraWestlund

Jag vet inte vilket utav dessa jag känner. Kanske är jag bara något förvirrad eller så vill jag göra så mycket och längtar att jag till slut tänker på det för mycket och inte vågar... men då är det ju rädsla jag känner. De senaste veckorna har börjat påminna mig om hur sommaren var efter studenten. I början alldeles, alldeles ljuvlig och underbar tills sanningen slog mig. Jag har/hade inget att återvända till (och då menar jag skola eller liknande). Trött på att söka jobb, men aldrig få svar och att ständigt aldrig veta vad jag skulle göra om dagarna tog jag mig i kragen och ordnade praktik i tre månader. Imorgon är det prick en månad sedan som jag slutade där. Imorgon är det prick fyra månader sedan som jag började där. Ändå finns det kvar många liknande känslor som jag upplevde då just nu. Den kommer krypandes framåt tidiga eftermiddagen när jag inser att alla är upptagna med sitt eller att jag bara inte orkar träffa någon... men samtidigt vill jag göra något vettigt! Något som är mitt som är helt för mig själv.

Jag har skjutit upp träningen och det fattas pengar till körkortet vilket gör mig tvungen att vänta tills nästa gång jag kan söka. Den där eviga väntan hatar jag. Man blir så fruktansvärt rastlös! Snart måste jag ju prata med arbetsförmedlingen i februari också angående jobbgaranti. Jag har ju varit utan riktigt jobb i tre månader då. Egentligen mer, men de är så jävla petiga när det gäller tider att höra av sig. Ja, jag tycker helt enkelt inte om dem. Det enda som jag kommer uppskatta är att de ska skicka ut mig på något praktikliknande eller kursliknande (ingen aning hur det fungerar med det där. Endast rykten jag hört vad man kan göra genom jobbgarantin) och då får jag lite att göra under veckorna + att jag får pengar! Det betyder ju körkort på en gång i min värld haha! Nej, men jag känner mig allmänt förvirrad. Försöker hitta på planer till sommaren och planer för våren som kommer. Varför är vi så rädda för allt som är nytt? Varför? Det får många att hålla tillbaka det man egentligen vill göra. Till exempel jag själv. Livet är tillför att levas försöker jag ha som motto, men det är inte lätt att följa det. Rädslan tar över vilket jag avskyr. Att ta chanser och risker är nästan det som livet går ut på. Hur ska man annars få veta något? Eller känna sig nöjd med prestationer och sig själv? Endast vi själva kan nog svara på dessa frågor och även bestämma vilket svar de kan få. Så småningom.