SandraWestlund

Jag gick upp imorse för ungefär en timme sedan. Tog det lite lugnt ett tag för att vakna till liv lite mer för att sedan ta mig i kragen och ringa det där Ungdomspraktik-Centret. Grattis, äntligen svarade de! Fick en tid bokad nu - onsdagförmiddag klockan 10:30. Gäller bara att hitta det där stället innan dess så jag vet vart jag ska gå. Vore ju en fördel! Ska ringa till (jag tror det är socialmyndigheten det så fint heter men jag säger som alla andra) soc. snart och be om pengar haha. Nej, men söka "ekonomiskt bistånd". Ännu ett sådant där fruktansvärt fint ord som jag aldrig använder mig av. Faktiskt så skulle det låta lite kul om jag sa "är det här man får pengar eller?". Man måste väl låta proffesionell (hur stavas det?) när man ska ringa såna ställen. Jag är ju vuxen nu antar jag så jag måste väl lära mig hur saker och ting fungerar. Vuxen.. hatar det ordet. Låter så seriöst. Jag tänker på typ kvinnor och män med kostym och eget kontor, som har värsta karriären och har gjort och sett allt i världen. Och här sitter jag, haha.

Egentligen är jag väl inte för liten för detta. Det är nu mitt s.k vuxenliv börjar. Ringa nummer hit och dit, söka ekonomiska bistånd och allt vad det heter. Jag ska få handläggare och sådant. Allt känns bara helt döseriöst nu. Jag vill bara ta livet med en liten nypa salt och lite (liiiiite) ansvar så jag känner att jag styr över det själv litegrann alla fall. Kändes bra när man gick i skolan att ha något att gå tillbaka till, men nu i höst har jag inte det. Linnea (kära lillasyster) börjar nästa vecka i skolan. Hon börjar bara tvåan och det ska hon vara glad över. Jag kommer sitta här i höst och försöka välja vilket väg jag ska ta. Jag känner mig bara för liten för att välja min egna väg. Jag är verkligen för liten i min värld för att komma in i vuxenvärlden. Den är för stor! Jag sover fortfarande med kramdjur, herregud är inte det lite barnsligt? Jag vill inte bli stor!