SandraWestlund

För snart flyttar jag ihop med Tomas. Vi ska bli sambo! Inte helt på riktigt då.. eftersom jag inte är helt och hållet inskriven på den adressen :) Många gör så, så.. varför inte jag? Hoppas bara att min motivation blir starkare till att söka jobb nu och vara mer aktiv och framåt på den fronten. Den här dagen har bestått av ännu mera shopping till lägenheten, packning (kommer nog drömma om kartonger inatt) och hämtning av nyckel! Någonstans däremellan hann vi åka till vår kära vän Miranda och umgås lite faktiskt! Kände mig ganska så seriös när jag och Tomas åt middag hemma hos mig. Vi satt (för en gångs skull) vid köksbordet och skrev matlista till veckan. Gör ju det hela mycket lättare att handla matvaror m.m. Jag vet inte varför, men jag börjar bli lite rädd. Även fast jag har varit väldigt positiv och glad kring flytten och att ha velat flytta så skrämmer det mig en del. Jag är ganska hemmakär av mig. Svårt att lämna gamla saker o.s.v. Har så mycket minnen hemifrån som jag inte vill försvinna ifrån. Något jobbigt att packa ner kläder, foton, sista kökssakerna.. ja, till och med plattången kändes tung att packa ner. Det här är fortfarande mitt hem. Min fristad. Fast jag ska ändå inte bo här. Känns lite smått som en fantasi, en dröm eller att vi leker en lek. Inte ska vi? Vi är väl för små? Vi vet väl ingenting om sånt här? När jag ska hem vill jag ju ta den här bussen som går hitåt. Jag vill kunna kliva innanför dörren och se mamma sitta med sin stora tekopp i händerna, sörplandes och kolla på någon deckarserie. Men för att vara ärlig tror jag ändå att det är dags nu. Både han och jag är alldeles för stora för att bo hemma hos föräldrarna. Det är på tiden att vi börjar lära oss att stå på egna ben. Kasta oss ut i vuxenvärlden. Hemma här finns ju fortfarande kvar för det försvinner inte precis. Det är hemlängtan som skrämmer mig om jag t.ex. skulle vilja plugga/jobba utomlands ett år. Jag vågar aldrig slänga ut mig i saker. Fast som sagt. Det är nu det gäller. I helgen smäller det. Det känns helt underbart, men ack så skrämmande. Jag vet inte varför. Snart börjar resten av mitt (nästan) nya liv även fast jag bor kvar i samma stad..