SandraWestlund

Jag förstår inte varför sånt här händer. Jag orkar inte. Inte nu, inte såhär. Varför? Just nu fattar jag ingenting. Ett stort frågetecken är vad jag känner mig som. Jag är förvirrad, besviken, arg, sårad... men det finns även en känsla av lättnad i min kropp. För första gången på länge var vi alla samlade inom samma väggar och under samma tak. En underlig känsla, men vid tillfällen som dessa är det värt det. Blod är nog tjockare än vatten ändå.

Jag är inte troende. Det finns ingen Gud i min värld eftersom jag aldrig sett eller hört han/hon/den/det.
Fast det är ändå något som jag tror på. Någon slags högre kraft som vakar över oss, ser oss från ovan. Kanske tror jag på ödet. Om något är menat att hända så händer det. Om det inte är meningen... så är det den högre kraften som sett till att historian fick ett lyckligt slut. Just nu vet jag inte alls hur den här historian kommer att sluta. För tillfället känns det som om den bara har börjat, men det kommer leda till något. Någonting bra eller någonting dåligt. Eller så får sagan ett avkapat slut. Bara klick,pang,poff så var det över kanske? Nej. Vår historia tar aldrig slut. Varken din eller min. Allas historier fortsätter och fortsätter fram tills den dagen vi tar vår sista vila och aldrig vaknar upp igen. Vi får hoppas att den dagen ligger långt, långt borta för oss allihop...